Klami-kilpailun voittajan teoksia kuullaan Zagrosin konsertissa 23.11. klo 16.

Osviklig tro på klassiska skönhetsideal 16 september 2024 15:15 Tonsättaren Alex Freeman skriver vackert och till synes okomplicerat. FAKTA NUTIDA MUSIK Focus Alex Freeman Risto-Matti Marin, piano. Zagros Ensemble, dirigent Petri Komulainen. Konsert i Klang-konsertserien, Musikhuset, Camerata 14.9. Alex Freeman är tonsättaren som föddes i Raleigh, North Carolina 1972 och som hann studera vid både Eastman, Boston och Juilliard innan han kom till Finland 2001, ursprungligen som Fulbright-stipendiat i syfte att studera Sibelius. Knappast anade Freeman vid sin ankomst att han i det nya landet snart skulle komma att både rota sig, jobba och bilda familj. På den finländska musikscenen har Freeman blivit bekant inte minst genom sina körkompositioner – han har själv sjungit i flera körer och hans rekviem nominerades för Teostopriset 2019. Han har dock en oeuvre av instrumentala tonsättningar också, och det var dessa som presenterades i urval under den koncist avfattade kompositionskonserten på Musikhuset i lördags, där två äldre verk lades fram sida vid sida med ett splitternytt. Fungerande retrospektiv Det hör inte till vanligheterna att presentera nästan tjugo år gamla verk i dessa sammanhang, men det retrospektiva upplägget fungerade väl, som för att peka på en lång tonsättargärning. Freeman har aldrig varit någon hårdför modernist, utan har snarast utmanat de modernistiska konventionerna med ett betydligt mer avskalat uttryck. Jag tänker när jag hör de aktuella verken att det skall mycket till för att hålla demonerna stången och stå vid sina klassiska skönhetsideal. När varje ton har spelats otaliga gånger förut, krävs det att man tror på sin sak för att kombinera tonerna på ett nytt sätt, än en gång. Således hade solopianostycket Night on the Prairies ett stänk av ”Poulenc möter Skrjabin” över sig. Blueshift för kammarensemble övergick som i en dramaturgisk båge från gryning till dag. Inledningens nocturnala stämning var särskilt fascinerande, när natten porträtterades stillsam även om livet aldrig stannade upp. Mot dagen tilltog ljuset tills solstrålarna bländade fullkomligt. Blueshift skrevs ursprungligen för den minimalismfestival som kollegan Matthew Whittall ordnade med Nils Schweckendiek på Sibelius-Akademin för snart tjugo år sedan. Freeman kommer minimalismen nära genom sitt sätt att skriva för virtuos marimba, blåsarrepliker och pianoriff, men den stora skillnaden torde vara att den postminimalistiska stilen här bara utgör ett uttryckssätt bland andra och aldrig blir estetiskt dominant. Så också i den splitternya pianokonserten Wildwood inspirerad av Roger Deakins ekologiska betraktelser i en essäbok med samma namn. Trots det ekologiska budskapet uppfattar jag Wildwood mer än något annat som en klassiskt avfattad pianokonsert med sin tresatsiga storform och sina rätt självsäkra yttersatser som omringar en mer introvert hållen, stillsamt kontemplerande mellansats, enligt beprövat mönster. Risto-Matti Marin gjorde allt för en helgjuten framställning av den virtuosa solostämman. Tiomanna Zagros Ensembles insats under ledning av Petri Komulainen var likaledes fullblodig. Rättelse 16.9 kl. 15.55: Minimalismfestivalen ordnades av Matthew Whittall och Nils Schweckendiek, inte av Whittall och Freeman som tidigare felaktigt angavs.

“Kirjailija Tittamari Marttisen “Käärmesormus” taipuu musiikkiteatterin tarpeisiin, mutta tarinan seuraaminen monologilaulajan jäljiltä on työlästä. Sanoista, sanottavasta, ei saa aina selvää. Harri Ahmaksen kamariooppera soi kuin kamarimusiikkiteos, sen herkeämätön rekisteröintikyky on sille eduksi. Käärmesormus vie kuulijan myöhäiskeskiajalla Ala-Burgundiin. Beata Lyonilainen on nuori aistillinen nainen, joka naitetaan ennalta määrätylle miehelle. Beata on morsian, vaimo, äiti ja lopulta tietäjä, parantaja, jonka elämää vievät seksuaalisuus, vapaus, sitoumukset ja viisaus. Ulla Raiskiolla on tummahko mezzo-sopraano, eläytyminen luontevaa. Äänensävy viittaa etenkin päähenkilön elon ehtooseen. Zagros on vimmaisen tehokas.” Demokraatti/Matti Saurama 12.1.2017

Suomalaista alakuloa ja ranskalaista älyllisyyttä. Seppo Pohjolan Kvinteton kantaesitys ihastutti yleisöä.