Arvostelu Huvudstadsbladetissa 7.10.2020

Öronöppnande fransk afton

Zagrosensemblens musiker Hannu Vasara, Kaisa Kallinen, Camilla Vilkman, Miika Uuksulainen och Risto-Matti Marin vid flygeln svarade för uruppförandet av Seppo Pohjolas pianokvintett. BILD: WILHELM KVIST 

KONSERTRECENSION Wilhelm Kvist  PREMIUM

7.10.2020 15:46 Uppdaterad 8.10.2020 13:05

Zagros-ensemblen presenterade en rik kammarmusiksoaré med sällan spelade franska tonsättare.

Samtida konstmusik

Glow within

Zagros-ensemblens konsert i Klang-konsertserien. Hynninen, Bertrand, Bedrossian, Connesson, Pohjola. Musikhuset, Camerata 5.10.

I Christophe Bertrands trio SANH åstadkommer Mikko Raasakka, Miika Uuksulainen och Mirka Viitala en akustiskt rik värld på basklarinett, cello och piano, med tämligen frodig textur. En liten cell med några toner i klusterliknande formation har förmågan att fånga, och tidvis rycka tillbaka lyssnaren, in i ett relativt begränsat universum. Ingenting är dock lika effektfullt som slutet, där pianisten med ett enskilt överraskande slag sätter punkt för händelseförloppet. Till mystiken bidrar att tonsättaren redan 2010 avslutade sitt liv 29 år gammal.

Franck Bedrossians  A chamber to be haunted för två violiner är som musik för syrsor. Som mest spännande blir stycket när de två violinerna i olika stämningar konkurrerar och kontrasteras mot varandra.

Guillaume Connessons  Techno-Parade för flöjt, klarinett och piano gavs en ordentligt fartfylld tolkning. Technopastischen är cool, lekfull och skickligt skriven, även om det i grunden känns onödigt att lägga ner så mycket tid och energi på att härma andra musikstilar.

ANNONS

I Maija Hynninens  Glow within, skrivet med bebis på armen, fanns en återhållsamhet som i sina bästa stunder med sitt relativt koncentrerade uttryck förde tankarna till både Webern och Kurtág. Beskrivningen av några störande element på väg ingenstans kändes träffande, även om den omtalade koralen i mitten var svår att urskilja.

Mina förväntningar på Seppo Pohjolas uruppförda pianokvintett infriades inte till alla delar. Största behållning gav inledningens trankila, vackert mollbetonade melankoli som halvvägs i tjugominutersverket övergick i en mustig och köttslig, fortebetonad sats för att ros i hamn med en rofylld vals. Tonhöjderna och texturerna övertygade mera än det egentliga sonora intrycket, vilket var en kombination av tonsättarens och musikernas insatser. Ett andra uppförande med annan inramning kunde öppna nya sidor av verket.

Wilhelm Kvist Musikredaktör